Mitt nya liv

Min rädsla har alltid varit att bli " fast" ( i brist på bättre ord). Fast i ett jobb som inte utmanar mig, fast på ett ställe som inte inspirerar mig, altså fast i ett liv som inte överaskar mig och som gör mig glad. Som när jag fick min första lägenhet. Dom flesta unga människor som som flyttar hemifrån känner nog någon sorts frihet, fast jag fick nästan en panikattack! Inte för att jag var rädd för att flytta ifrån mamma och pappa, eller att bo ensam, utan för mig så kändes det som om jag gav upp något, som om mitt öde på något sätt var beseglat. Med " friheten" av att ha min egna lägenhet, kommer också ansvaret av att jobba så du kan betala för den, och med lägenhet kommer ju som alla vet andra räkningar. Jag har aldrig haft problem med att jobba, jag har jobbat länge och mycket sen jag var 18. Och visst finns det en trygghet i att jobba, såsom att kunna få pension när jag blir gammal, men jag vill inte jobba så länge så att jag kan leva när jag blir gammal, eller överleva kanske jag ska säga för pensionen är ju ingen som lever rikt på. Och vem vet hur länge vi får leva. Jag vet att när jag och Casey startar familj så kommer min inställning ändras. Då vill jag nog ha allt som är tryggt och" normalt" men innan dess vill jag leva, för hur kan jag lära mina barn något om världen och livet om jag inte sett och upplevt vad det har att erbjuda. Så i korta drag så är min rädsla i livet är inte att starta nytt eller att vara ensam etc, min rädsla är att inte leva.